Första tiden hemma
Första tiden hemma var underbar och påfrestande på samma gång. Den bestod av att amma, mysa, byta blöjor och samtidigt försöka hålla någon slags ordning i hemmet.
Det sistnämnda var även det som jag la minst energi på. Jag ville ha så fint hemma så att jag kunde ta emot besök utan att skämmas. Men nysnittad och nybliven mamma som jag var så fanns inte orken helt enkelt.
Jag var i min babybubbla och Johan var hemma pappaledig dem 10 första dagarna som han hade rätt till, men sen var det alldeles för mycket som hände i vårat liv.
Jag tänker inte gå in så mycket på det för att jag anser att det egentligen inte är min historia att berätta. Även fast jag var mitt i det!
Men en av konsekvenserna som blev var att jag och Sixten flyttade hem till min mamma och pappa. Jag tror han var ca 3 veckor när vi flyttade. Jag måste bara få säga att vi flyttade inte för att jag ville utan för att det i den stunden inte fanns något annat val.
Jag är så evigt tacksam över att mina föräldrar funnits där för mig på ett sätt som jag aldrig kommer kunna tacka dem nog för. Jag är också evigt tacksam för dem vänner som stog vid min sida utan att tveka en sekund över sina val.
I torsdags 20/7 blev Sixten 3 månader och nu till helgen ska vi äntligen få flytta till ett eget hem. Mitt och hans, vi ska äntligen få landa. 3 månader och hans tredje hem.. Jag är tacksam över att han är så liten så han inte förstår!
Jag kan inte påstå att Sixtens pappa (Johan) har varit delaktig i Sixten liv. Det var dem 10 första dagarna och sen blev allt skit helt enkelt. Men nu är vi på rätt väg. Och jag hoppas och ber att det fortsätter så, för jag vet att Johan vill och att Sixten behöver det. Han behöver sin pappa!
Jag vill ändå klargöra att Johan och jag inte gått isär. Vi har flyttat isär dock och haft en jobbig period, som fortfarande är väldigt jobbig till och från. Men vi har aldrig tagit beslutet att gå isär, även fast många tagit det för givet.
Så på en väldigt kort tid gick jag från sambo och gravid till särbo och ensamstående mamma. Det är något jag inte önskar någon annan! Och till alla er ensamstående mammor där ute - Underskatta inte er själva. Ni är så mycket mer än ni tror!
Du vet inte hur stark du är, förens det enda valet du har är att vara stark!
