iihandpregnant.blogg.se

Som de flesta redan vet så förlöstes jag med ett planerat kejsarsnitt pga mitt förhöjda tryck i hjärnan. Jag var både rädd och lugn på samma gång då det är en stor operation men det är något läkarna gör dagligen så för dem går allting på rutin.

Kvällen innan snittet fick jag duscha med descutan för att få bort bakterier och annat från huden för att minska risken för infektioner mm. 

På självaste snittdagen klev jag upp trött som attans pga sömnbrist. Jag hade knappt sovit något alls då jag var både nervös och förväntansfull. Jag började morgonen med att duscha med descutan och sätta på mig rena kläder. BB-väskan var redan packad sen veckor tillbaka och behövde endast kompletteras med lite småsaker. Jag skulle vara fastande inför snittet så på morgonen fanns det helt enkelt inte så mycket att göra egentligen. 

Vi skulle vara på BB för inskrivning redan klockan sju då jag var första snittpatienten den dagen.

När vi kom till BB så fick vi gå in i en sal med fyra sängar. Men eftersom vi var först så var det tomt i salen. Vi fick hänga av oss våra saker och sedan fick jag byta om till en skjorta från sjukhuset och supersexiga strumpor som räckte ända upp till knäna. Dem satte ett "flygplan" i handen på mig för att kunna ge mig dem läkemedel jag behövde intravenöst.

Jag och Johan han sitta där och prata en liten stund medans sköterskorna/barnmorskorna sprang omkring och fixade lite under tiden.

Efter en kort stund så kom dem för att sätta kateter på mig. Jag var lugn inför det då jag haft kateter förut så det var för mig inget nytt. Efter att dem satt katetern så fick jag en superstor binda (läs blöja) och ett par snygga nättrosor! 

Jag låg där i sängen och några minuter efter att jag fått katetern så kändes det plötsligt som om jag kissat på mig. Så jag ropade på personalen då jag trodde att det var läkage på självaste katetern. Hon tittade i "påsen" och berättade att det rann fint där och frågade om jag känt efter om det verkligen blivit blött i bindan. Jag blev så osäker så jag var tvungen att kolla och jo det var blött där.

Hon tog min binda, gav mig en ny och gick iväg. Sedan kom hon för att berätta att det var fostervatten och inte urin i bindan!! Så medans jag låg där hade alltså mitt vatten gått. Lilla S var helt enkelt med på planerna och kände sig redo att komma.

Efter ytterligare en liten stund fick även Johan byta om för helt plötsligt var det alltså dags att gå ner till operationssalen!!!

Vi gick ner tillsammans och jag kände mig konstigt nog fortfarande lugn. Väl inne i salen fick jag kliva upp på operationsbordet och sätta mig för att få ryggmärgsbedövning. Eftersom dem vid tidigare gånger haft problem när det kommer till arg sticka mig i ryggen så kändes det tryggt med att det var självaste chefsläkaren på narkosavdelningen som var med. Hon provade att sticka en gång men lyckades inte, men istället för att envisas om att fortsätta sticka som många andra gjort så valde hon att använda ultraljud på min rygg för att hitta rätt.

Det gick bra och jag kände mig fortfarande lugn. I samband med bedövningen ger dem även fentanyl för smärtlindring, men då jag är så otroligt lättpåverkad hade jag bett om endast en halv dos. Hon respekterade det utan diskussion vid tidigare besök vilket jag var väldigt nöjd över.

Efter det (eller före eller samtidigt?) fick jag en liten flaska vätska som jag skulle dricka. Dem varnade mig att det kunde smaka illa men eftersom jag svepte allt på en gång så var det inget problem. Dock verkade dem lite chockad över att jag tog allt i en "hutt". Men varför lida längre än nödvändigt tänkte jag?

Jag fick lägga mig ner och dem började plocka i ordning skynke och koppla dropp. Jag fick även en liten tuss i näsan för att få extra syre. Alla i salen presenterade sig för oss och sedan började dem tvätta min mage.

Narkosläkaren testade med kulspray för att se om bedövningen tagit. Jag tyckte det var lite svårt att avgöra men försökte koncentrera mig. När läkaren sedan frågade om jag kände när han nöp mig så svarade jag nej. Han berättade att då fungerar bedövningen för han nöp tydligen väldigt hårt. Så dem började!!

Då blev jag lite nervös, för då blev allt så verkligt. Johan satt brevid mitt huvud, han kunde inte hålla tillbaka tårarna! En sköterska sa ordagrant - Jag måste gå ifrån dig en liten stund för annars börjar jag också gråta! Men jag grät inte, utan fokuserade på att andas. 

Många hade sagt till mig innan att jag skulle känna ett oerhört tryck över mage och lungor när dem väl skulle "trycka" ut Lilla S men jag kände det verkligen inte. Ett lätt tryck men inte mer än så. 

Plötsligt sneglade Johan över skynket, tittade på mig och sa "nu kommer han". Jag hörde läkaren säga att Lilla S var bredaxlad när dem höll på där och jag tänkte bara herregud!! Tack för att jag inte behövde pusha ut något bredaxlad ur mitt underliv..

Fram höll dem en liten pojke, men något i mig kändes fel. Han var blå.. Dem la han på mitt bröst, klappade och gnuggade på honom. Men min känsla blev starkare. Tillslut var jag tvungen att fråga om han inte var lite blå varpå dem bekräfade det och sa att dem skulle ta han en liten stund. 

Jag minns att jag sa till Johan att han skulle följa med dem och Lilla S. Där låg jag, helt maktlös på ett operationsbord och höll på bli ihopsydd. Mitt barn var blått och jag varken såg eller hörde var dem gjorde. Johan har berättat i efterhand att dem var tvungen att ge honom lite syre. Dem lyssnade även på pulsen och satte EKG. I samma sekund som dem beslutat att kalla på barnläkare så fick han rätt färg och började må bättre. Men efter en kort stund (för mig en evighet) kom dem tillbaka med en fint färgad liten pojke som jag fick på mitt bröst och plötsligt så försvann allt annat i rummet. Han var här, han var min och han var det finaste mina ögon beskådat. 3700g och 48cm ren kärlek!

Dem rullade upp oss på BB igen eftersom allt hade gått bra för mig och Lilla S mådde nu bättre. Vi fick ligga i fyrsalen en stund till innan vi fick vårat egna rum. Men det gjorde ingenting för mig vart vi låg, så länge vi var tillsammans.