iihandpregnant.blogg.se

moln. Självklart hade jag dem vanliga tankarna jag tror alla har i början av graviditeten "tänkt om det blir missfall". Men jag valde att glädjas över att det var ett barn jag väntade och inte ett missfall! 

Jag fortsatte jobba som vanligt och det ända som hindrade mig lite i jobbet var det där illamående och den där jäkla huvudvärken. Googlade och kom fram till att det var normalt med huvudvärk som gravid pga alla hormoner. Fick dock sjukskriva mig några tillfällen när huvudvärken vägrade släppa med alvedon och jag hade "flimmer" framför ögonen.

Det kom och gick i några veckor men jag blev helt enkelt van vid huvudvärken. Men en kväll stog jag inte ut, Johan hade sagt till mig att om det inte försvinner skulle jag söka vård. Så morgonen efter ringde jag hälsocentralen!

På hälsocentralen gjorde läkaren en undersökning då han kollade mina reflexer och ögon, såna saker som ingår i en undersökning helt enkelt. Men han valde att skicka mig till akuten då han misstänkte att mina synnerver jag svullna.

Efter ett tag kom Johan och hämtade mig så vi åkte in på akuten för att där få vänta... och vänta... 

Jag har för mig att vi kom in vid 16-tiden och på kvällen vid 19-tiden kom det en ögonläkare och konstaterade att synnerverna var svullen. Så jag fick vänta på nästa läkare! Under tiden hann mamma kom in då jag och Johan var så leds på att vänta så vi var påväg därifrån. Men mamma stoppade oss, och tur var det!

Efter ett tag kom en ny läkare in och gjorde samma undersökning som dem gjort på hälsocentralen och berättade sen att jag skulle göra magnetröntgen och kontraströntgen för att utesluta en hjärntumör. Det kändes otroligt obehagligt att höra. 

Vid 01-tiden körde dem upp mig på röntgen, mamma hade varnat mig att när dem sprutar in konstrasten kan det kännas som att man kissar på sig. Så jag var förbered när dem gav mig kontrasten, men jag hade ingen aning om att det även skulle kännas som en elefant på bröstet och att det skulle bli svårt att andas!! Smakade konstigt i munnen gjorde det också och efteråt så skakade jag av frossa. Nej usch! Det var inge trevligt.

Jag blev inlagd på AVA över natten men rummen var full så jag hamnade i behandlingsrummet. Helt idiotisk att lägga någon som kommer in pga huvudvärk mm. i ett rum där den förvarar alla sina saker... där sprang sköterskorna in och ut för att hämta saker och visade mig noll respekt alls.

Dagen efter skulle jag få träffa en läkare från neurologmottagningen som skulle göra en tryckmätning för att mäta trycket i min hjärna och tappa mig på ryggmärgsvätska för att minska trycket eftersom det förmodligen var för högt.

Jag hade sagt till innan att jag ville ha mamma eller Johan med mig då jag var rädd och orolig. När alla läkare och sköterskor som skulle vara med under LP:n (ingreppet heter lumbal punktion) var i rummet så började dem. Läkare  var stressad då han även hade jouren och svarade i telefonen under ingreppet! Han var så stressad och hispig så jag ville bara ha bort honom därifrån!! Efter att han stuckit mig i ryggen 5 ggr men ändå inte lyckats så togs beslutet att ringa på narkosläkaren så dem fick ta över.

 I detta lilla andrum ringde jag mamma och frågade vart dem var, det visade sig att en sköterska hade stoppat dem från att gå in till mig för att rummet måste vara sterilt och att dem inte behövdes för att jag var så lugn så ( jag låg där inne och grät av smärta och rädsla!!!!!!!) men hur skulle sköterskan kunna veta det med tanke på att hon inte ens varit in i mitt rum.

En annan sköterska som var helt underbar var med mig i rummet så jag frågade henne om min mamma och sambo kunde få komma in vilket inte var några problem!

Det blev lite trångt i rummet så Johan gick ut medans mamma satt kvar för att stötta mig. När narkosen kom var jag inställd på värsta tänkbara smärta, men han var så lugn och proffesionell! Han lyckades sticka rätt på första försöket och satt kvar där hela timmen vätskan tappades för att titta så allt gick rätt till! Han sköt upp sin lunch för att vara med hela tiden. Stort tack till denna underbara människa för den insatsen, det var guld värt.

Trycket ska normalt ligga under 20 och mitt låg denna gång på 40 vilket chokade läkarna och sköterskorna som sa att "det är nog tyvär bara vänja dig, för det är nog tyvär inte sista gången du lär göra detta. Det var tur att du kom in i tid"